Jag har haft sonen hemma från dagis idag.
På eftermiddagen gick vi till lekparken en stund för han behövde vädras lite.
Jag sätter mig på en bänk och gungar lite på barnvagnen medans pojken ränner runt och leker yr jöna.
Det är ganska kallt ute, och sanden i sandlådan är blöt. Efter ett tag kommer det fler föräldrar med sina ungar och en pappa säger till dottern:
-Oj, det är väldigt vått i sanden, ska vi hämta dina galonisar?
-NEEEEJ!! skriker barnet och pappan säger
-Okej.
Och så får ungen kliva ner i sandlådan i sina mjukisbyxor, som blir dyngsura.
Lite senare är det en mamma som ska gå hem med sitt barn. Ungen har fått för sig att den vill åka buss.
-Men lilla vän, det går inga bussar här hem till oss. Vi får gå hem.
-BUUUSS!!! vrålar barnet.
-Vill du gå genom skogen?
-BUSS!! vrålar barnet.
-Vi kan gå cykelvägen, om du vill? frågar mamman.
-ÅKA BUSS!! vrålar den lilla skitungen och mamman fortsätter stå där som ett mähä och fråga barnet vilken väg de ska gå.
Jag fattar inte.
Varför fråga en treåring om den vill ha galonisar?
Varför fråga en treåring vilken väg man ska ta hem?
Nu var det så pass kallt att jag och mina ungar gick hemåt, medans mamman frågade barnet hur de skulle komma hem och barnet fortsatte vråla "BUSS!" och det andra barnet som inte velat galonisar grät för att rumpan var kall och våt. Jag undrar hur långt de kommit.